Lars L om orsaken till ny bloggsida

23.07.2013 13:59

Jag hade nog inte trott att jag någonsin skulle medverka till att starta upp en ny "hemsida" igen.

Det berörde mig väldigt illa när Försäkringskassan för nästan två år sedan ifrågasatte anledningen till mitt skrivande, och framför allt i hur hög grad jag brukade den. Man bedömde att jag satt mer än fem timmar i veckan vid datorn och framhävde detta som ett av orsakerna till att ge mig avslag på en del av sjukersättningen! Därför vill jag nu å det tyngsta intyga att jag kommer skriva här maximalt två timmar per vecka. Detta galleri kommer mera att vara ett forum för den intresserade att titta på foton från olika sammanhang och kunna länkas vidare till videos med mina kompositioner eller olika framträdanden. Av stor vikt är också att påvisa den totala spännvidden av år som förflutit medan dessa bilder, uppträdanden och studioprojekt gjorts. Den första låt som nämns här i galleriet spelade jag in 1990, det vill säga för 23 år sedan.  DÅ var jag också en aktiv person med löpträning och simning vid sidan av mitt konstnärsskap och ordinarie arbete. 

Hösten 1996 kom de första symtomen på den sjukdom som följt mig sedan dess, fibromyalgi! På bara fyra veckor spred den sig ut i kroppen och havererade för alltid möjligheterna för fortsatt löpning. Sedermera fick jag även ge upp simträningen då axlarna och nacken blev drabbade. OM jag i detta läge inte haft min musik, mitt komponerande och skrivande som extra ventil - då hade jag nog inte fixat situationen. Konstnärsskap i olika former har räddat mig varje gång, tagit mig upp igen efter tunga skov, gett mig gnistan att fortsätta kliva upp om morgnarna och behålla självdisciplinen. Att man från myndigheters sida tittar snett på de få timmar i veckan jag orkar skapa, gör ont, mest i själen. Jag avböjde tidigare i år att vara med i ett underhållningsprogram på TV av rädslan för hur detta skulle uppfattas av "den bevakande omgivningen". Och då kan jag med eftertryck tillägga - att jag blir IDAG betydligt mindre spänd och nervös av ett framträdande än när jag får ett myndighetsbrev hem i lådan. DÅ knyter sig magen och jag blir som en överspänd fiolsträng i kroppen. 

Att leva med en kronisk åkomma/smärta bidrar till ett ständigt planerande och övervägande, gör jag det ena kommer jag inte orka med det andra etc. Man blir också otroligt fort socialt uttröttad, reserverna finns helt enkelt inte där och det kan vara svårt att förstå även för ens nära och kära. På ett halvår har jag i genomsnitt två bra sovnätter, resten förstår ni! Ändå måste man försöka att ta sig ut, det är av största vikt att möta ansikten och prata med folk oavsett i hur liten dos det blir. Det är inte ovanligt att man får höra: "Men du ser ju pigg ut!" Och visst, jag kan ha EN bättre dag ibland. Dessutom vill jag inte bli behandlad med silkesvantar när jag möter min omgivning heller. Skulle alla börja ömka och säga: "Vad synd det är om dig, du ser verkligen dålig ut!" då genererar ju min utevistelse inte i positiv riktning för någon part.

Som sagt, jag kommer inte bli den flitigaste skribenten HÄR! Men de få timmar jag faktiskt orkar och "får" bedriva någon form av konstnärsskap - hoppas jag ska återspegla sig här emellanåt.